sistersriders.blogg.se

Nej, jag klarar inte av saknaden. Har inte saknat någon såhär mycket. Min fina älskling <3

HATAR skolans schema, dem förstörde mitt liv. Nina är gammal och dör snart, när kommer jag få träffa henne igen? I sommar? Nästa år? Aldrig? Det klarar jag inte. Jag vill inte att hon ska försvinna. Jag vill inte vara ifrån henne mer. Jag får åka och hälsa på henne när jag vill, men har aldrig chansen. Mamma orkar inte skjutsa så långt och pappa vägrar. 

Ingen, nej faktiskt ingen kan fatta hur mycket jag saknar henne. Min älskade prinsessa. Drömhästen. Ibland kände jag att hon hatade mig, tyckte jag va jobbig. Hon ville aldrig mysa och var svår att ta i hagen, som att hon inte ville komma till just mig. Men sista gången, då var hon som värst att ta in från hagen. Hon ville inte alls, hon var i en liten hage för att jag skulle ta henne fort. Lättare sagt än gjort. Hon sprang och sprang, var riktigt busig. 

Sen fick jag tag på henne, hon var jättesnäll och mysig. Jag stog och kramade henne länge. Myste med henne, pussade henne och massa sånt. Hon gjorde inget. Slängde inte med huvudet, trampade inte runt, ingenting. Det var då jag kände att hon gillar mig. Mer än någon av dom andra medryttarna hon har haft. Jag va speciell i hennes ögon, och hon var speciell i mina. Hon och jag var perfekt, som 2 pusselbitar ihop. Vi hade kommit så långt, jag hade utvecklats så att på 1 år hade jag blivit som att jag hade utvecklats på 2 år. Jag var rädd när jag började, vågade knappt hålla i henne när jag träffa henne på provridningen. Nu kan jag göra nästan allt på henne. Jag ångrar så stort att jag slutade rida henne, men det var bäst så. Jag har ingen aning om hon saknar mig, jag tror inte ens hon kommer ihåg mig, men jag kommer alltid finnas där för henne, jag kommer alltid komma ihåg henne. För allt vi har gått igenom är hon en ängel. Bättre och snällare häst får man seriöst leta efter. Min älskade Carina <3